Italiens fatala charm

”Vad är Italiens fatala charm? Vad är det vi finner där som inte går att finna någon annanstans? Jag tror att det är en viss tillåtelse att vara människa, som andra platser, andra länder, förlorade för länge sedan.”

Erica Jong (fritt översatt)

Detta är mitt favoritcitat om Italien och det jag alltid återkommer till när jag försöker förklara varför jag valde att bosätta mig i just detta land, och varför just Italien alltid toppar listan över nyfikna svenskars favoritresmål. Citatet förekommer också i en variant i Noah Baumbachs säregna film Jay Kelly från 2025, med George Clooney i rollen som Hollywoodstjärnan som i sitt sökande efter mening osökt hamnar i Italien.

Ja, man kan rada upp landets alla ytliga kvaliteter som klimat, landskap, mat och så vidare. Men det har andra länder också och ändå känns Italien annorlunda och påtagligt mänskligt. Det flyter en underström genom allt, något odisciplinerat och djupt kännande. Det griper tag i hjärtat på ett oemotståndligt sätt som fick Jong att välja ordet fatal.

Kanske är det vetskapen om att här värdesätts människor mer än regler. Det är svårt att argumentera för olydnad men när det sker, och det kommer att ske ofta eftersom regelverken inte är konsekventa och det blir omöjligt att följa alla utan att bryta några, då är italienaren alltid villig att diskutera en stund och finna en lösning. Denna skuggboxning är en oumbärlig och stimulerande del av italienskt liv som ingen vill vara utan – hur ofta de än må klanka ner på sig själva när Tyskland eller Sverige har bättre ordning på torpet.

Värderingen som ligger till grund för detta är att mänsklig kontakt går före system. Man klampar inte bara in på kommunen och begär vad man har medborgerlig rätt till – inte utan att först säga buongiorno och etablera ett minimum av att vi är två människor som kommunicerar. Kanske har du traskat in i en butik eller ett café i Italien och fått mindre än den vanligen så hjärtliga servicen? Då har vederbörande en dålig dag och du får reda på det. Den professionella sfären flyter samman med den personliga. Det kan förefalla oproffsigt och emellanåt fräckt, men är det inte egentligen ett erkännande av att du också är en människa och att vi inte behöver förställa oss så mycket?

Det ligger något ödmjukt i allt detta. Man må tävla och man må rentav luras, men det är aldrig av överlägsenhet. Blir man påkommen med att spela fubetto (listig) så slår man ut med armarna och erkänner förlorad poäng i det sociala spelet. Ingen blir större eller mindre av det. Själv tror jag att Italiens speciella historia ligger bakom: man har i årtusenden varit en korsväg för kulturer som försöker förstå varandra och ge varandra utrymme, och i mindre än två sekler försökt skapa en nationalstat bestående av skilda kulturer, mattraditioner och sinsemellan obegripliga dialekter.

Det här kommer förstås aldrig att bli ett perfekt system, men däremot ett riktigt trevligt system för oss som bebor det, det vill säga människor. I Italien är det viktigare att leva i respekt för varandra än att blint följa det skrivna ordet. Resultatet är ett mer humant samhälle än det perfekt laglydiga, ett samhälle i alla fall jag valt att delta i. Ett samhälle där man faktiskt förstår vad reglerna syftar till och ser dem för det trubbiga instrument de är: en tillnärmning av den mycket mer subtila förståelsen av samlevnad. Det passar inte alla alltid men det borgar för ett befriande resmål för själen. För när vi reser söker vi inte bara nya vyer och nya smaker, vi söker också ett annat sätt att vara på för en stund.

Italienarnas avspändhet missförstås ofta. Sällan har jag mött ett mer företagsamt folk. Men de finner alltid tid för en drink med sina medmänniskor, för det är väl la dolce vita som allt arbete syftar till?