Vandra i Kina – Så föll jag för Mittens rike

En riktigt bra reseupplevelse är alltid en kombination av uppfyllda förväntningar och behagliga överraskningar. När man tänker på Kina dyker gärna en tusenårig tuschmålning upp för det inre ögat. Och visst är det precis så vackert som man tror och önskar sig när morgondimman sveper mellan sockertoppsbergen i Guangxi medan Lifloden slingrar sig nedanför. Eller när solnedgången förvandlar varenda risterrass i Longji till en spegel av guld. Eller när en djungelklädd övärld sträcker sig mot Sydkinesiska havets horisont från en mödosamt besegrad höjd i Hongkong. Som naturskönt resmål för vandraren lämnar Kina inget övrigt att önska.

Kina ligger bara 6-7 timmar före Sverige och efter den ryckvisa sömnen på flyget var det enkelt att gå till sängs i normal tid och sova ända till frukostbuffén öppnade. Vi var med andra ord i fin form för första vandringen. Tur det, för i vårt studieprogram började vi med en riktig heldag längs MacLehose finaste sektion, nr. 2 (den har vi lagt sist i din resa). Stigarna var i mycket fint skick och väl utmärkta. Vandringen böljade upp över toppar och ner till kritvita paradisstränder, där vi förstås passade på att bada. Urtypen av en ganska ansträngande vandring som är värd varje steg. Övriga turer var något lättare men lika storslagna. De bästa sektionerna av Hongkongs fyra långleder blev det. Det många inte vet om Hongkong är att territoriet till 75% består av naturområden, mycket av det skyddat. Och häpnadsväckande vackert.

Efter några innehållsrika dagar i HK ramlade vi storögda in på West Kowloon för att ta snabbtåget till Guilin. Stationen liknar mest en medelstor flygplats men det var bara att flyta med mellan passkontroller, säkerhetskontroller och inreseformulär (vi fick länk till det i förväg av vår guide och kunde gå förbi de förvirrade västerlänningarna som stod och gnagde på blyertspennan i kön). Ja, för Hongkong må tillhöra Kina men har både egen gränskontroll och valuta.

Vid avstigning i Guilin möts vi av den röda stjärnan sida vid sida om moderna elbilar. Guiden tar med oss till favorithaket för de lokala risnudlarna: sju kronor för en lunch. Sedan Elefantklippan vid Lifloden, ett kinesiskt spektakel på alla härliga vis, innan incheckning på vårt riverside hotel efter mörkrets intåg, omedvetna om utsikten.

Dagen efter drog vi isär draperierna och möttes av ett vykort med den stilla Lifloden och spetsiga karsttoppar draperade i intensiv grönska. Någon hade till och med placerat en tai chi-praktiserande dam på gräsmattan för att göra bilden perfekt.

De kommande dagarna spenderades med att vandra i detta sagoliknande landskap. Sockertoppar och risterrasser tillfredsställde alla fantasier om hur Kina borde se ut, parade med konstfärdiga gamla byar som hämtade ur en film. Lederna blev lättare med mindre höjdskillnader.

Någonstans längs vägen började så den andra resan. Den in i kulturen. Och här är Kina svårslaget för en nyfiken västerländsk resenär. Vänta dig inte en helhetsförståelse, det finns för många lager. Men var nyfiken, fråga och försök förstå utan att döma, och du kommer att få en behaglig Alice i underlandet-upplevelse. Och berätta själv om din värld, många är nyfikna.

Första aha-upplevelsen var att vi som trodde att vi rest över halva globen för att upptäcka något nytt, själva utgjorde attraktionen. Längs lederna, där det alltid är enklare att mötas, kom många fram och ville bli fotograferade tillsammans med oss. Charmigt, och smått otroligt som när vi i Guangxi sprang på samma unga vandrare vi hade mött i Hongkong, i ett jätteland av 1,4 miljarder invånare.

Kina är definitivt modernt, men kom hit på en helt annan slingrande väg än vår. Därför har cocktailen av gammalt och nytt en annan smak än i Europa. Själv fick jag en märkligt fridfull känsla. Kineserna är överlag lugna och okonstlade. Inte artiga på vårt sätt men trygga på något vis. Kanske blir en kultur mer balanserad ju äldre den blir, och Kina är ju onekligen uråldrigt.

Efter några koppar osmanthus-te beslutade jag mig för att peta lite på elefanten i rummet. Jag började som den välmenande västerlänningen med att fråga min guide om de inte känner sig förtryckta av sin auktoritära regim. Svaret var som mycket annat i Kina på en helt annan våglängd. Hon delade inte min uppfattning om demokratins förträfflighet, men kände sig absolut fri. Jaha, men övervakningen då, försökte jag. Jo den är bara bra för då känner alla sig trygga (Kina känns faktiskt extremt säkert att resa i). Perspektivet på Amerika, Europa, Tibet och Taiwan skiljer sig förstås också från vårt.

Men efter en sista kopp te (de är små) nådde jag samma slutsats som efter de flesta riktiga resor: människor är desamma världen över. Folk är en sak och politik en annan, och den kulturella slöjan vi ger sådan vikt åt är i själva verket flortunn. Och där har vi ju resandets ädlaste manifest.

Det finns så mycket mer att berätta om: hur man beställer vilken mat som helst på ett tåg, samtalen som flyter utan ett gemensamt ord, hur nackhåren reser sig strax innan ankfoten åker in i munnen (smakar som kyckling). Men vi ger dig inga fler spoilers – däremot möjligheten att själv uppleva allt det underbara, vackra, knasiga och överraskande Kina har att erbjuda. Det är mycket enklare än du tror.